Historien om Shaolin Wushu

Shaolin är chanbuddhismens ^[1] vagga och en plats med väl bevarat kulturarv. Omgivet av en storslagen miljö vilar shaolintemplet med sin mytomspunna historia. Berättelserna om templets stridsmunkar och dess kampteknikers ursprung balanserar mellan fiktion och verklighet. Med säkerhet är de resultatet av en lång historisk och kollektiv process som inte bärs av en individ och dess definitiva historia är inte skriven.

Kampstilen Shaolin Wushu är knutet till utvecklingen av buddhismen som sker i Shaolin under 500 talet e.Kr. Det finns en intressant spänning mellan platsen, religionen och kampkonsten. Ömsesidigt har de format varandra. Men det är en växelverkan inte uppenbar för nutida betraktare och den omedelbara reflektionen lämnar stridstekniker och munkar som en motsättning. Men när chanbuddhismen och stridskonsten sammanstrålar, som i stridsmunkarnas livsföring, speglas också Wushuns syfte att slipa kropp, sinne och hjärta till en enhet. Munkarnas strävan efter mental fulländning är en strävan som också genomsyrar kampteknikerna.

Shaolin Wushu bygger på försvar mot såväl mentala som fysiska angrepp. Mänskliga svagheter som girighet, vrede och okunnighet måste bjudas spetsen likaväl som stråtrövare och vilda djur. Och ett effektivt försvar kan inte förneka motståndets kraft. Mentala vågor upprörda av begär och avund kan inte stillas om vi inte erkänner dem. Både de mentala och fysiska teknikerna vi möter i Shaolin kräver följsamhet, en förmåga att erkänna motståndet och vända det till sin fördel.

Vid sidan av Wushuns historiska funktion som försvar av shaolintemplet fyllde den syftet som medel för andlig och kroppslig utveckling. Idag prioriteras det senare. Wushun och chanbuddhismen kompletterar varandra, kropp och hjärta i samspel.

Da Mo

Det finns flera myter om Shaolin Wushus ursprung. En säger att Da Mo (Bodhidharma) kom till Kina året 527 e.Kr. Via städerna Guangzhou och Nanjing tog han sig till den avlägsna bergstoppen Wu Ru, som låg i närheten av Shaolintemplet. Här mediterade han i nio år vänd mot en bergsvägg. Idag är grottan han levde i känd som Da Mos grotta.

Han livnärde sig på frön och bär, frukt från träden och vatten från bergskällor. Den långa stillasittande meditationen frestade på kropp och sinne och efter långa stunder kände han behovet att röra på sig, mjuka upp leder och muskler. Men också nödvändigheten att kunna försvara sig mot vilda djur, stråtrövare och banditer blev begynnelsen till våra moderna handformer och stavformer. För att lära sig djurens svagheter efterliknade han deras rörelser: tigerns språng, apans klättrande, fåglarnas flykt, ormens slingrande, tuppens balans. På grund av utrymmet som stod till buds för övningarna, en smal stig utanför grottan, följer hans rörelser en rak linje och utförs på en begränsad yta.

Da Mos elev, Hui Ke, fick boken Wu Qin Xi (”De fem djurens lek”) från läkaren Hua Tuo och med dess hjälp utvecklade han ”Lohans 18 händer”. Dessa 18 bestämda tekniker blir omsider formen Xing Yi Quan.

Batuos elever

En annan myt söker Shaolin Wushus ursprung i Batous insatser. Två elever, Hui Guang och Seng Chou, som båda vann hans uppskattning var betydelsefulla för utvecklandet av Shaolins kampkonst.

Ungefär 495 e.Kr. under Bei Weidynastin byggs Shaolintemplet. Det är en gåva från kejsaren Xiao Wen Di åt den indiske munken Batou, som tack för vägledning och råd om hur han vist skulle kunna styra och kontrollera det vidsträckta Kina.

Bland de ungdomar som antogs till lärjungar och munkar finns Hui Guang. När han var tolv år upptäckte Batuo hans färdigheter. På stängslet runt brunnen i staden Luayang balanserade den unge pojken samtidigt som han trixade med en boll. Övertygad om pojkens skicklighet antog han honom som lärjunge och han blev sedermera känd som Batuos främste elev.

En annan elev med en annan historia är Seng Chou, som kom till templet svag och eländig. I en dröm instruerades han av buddhan Jingang Pusa (Buddhan med stark vilja) att träna sig i snabba och kraftfulla sparkar och slag. Bland de saker han uträttat är att endast med sin vandringskäpp sära på två vilda tigrar som kämpar om mat.

Li Shi Ming

Meningarna om Shaolin Wushus ursprung går isär men säkert vet vi att stridsmunkarnas berömdhet inleds i början av Tangdynastin (618-907 e.Kr.) med anledning av det inbördeskrig som rasade i väldet.

Li Shi Ming aspirerade på kejsarskapet när han tillfångatogs i staden Luayang av rivalen Wang Shi Chong och hans anhängare. Han befriades av tretton stridsmunkar från Shaolin och som kejsare återgäldade han deras insats med att ge dem mark och inflytande över politiken. Utöver det reste han ett monument i sten med deras namn inristat. Denna händelse ger dem en unik position i Kinas fortsatta historia och deras kampkunskaper blir kända och respekterade.

Fem principer

Fram till idag har Shaolin Wushu genomgått många förändringar men bibehållit fem grundläggande principer. Det är dessa fem principer som särskiljer Shaolin Wushu från andra stilar:

• Alla former skall utföras i en rak linje.
• Formerna skall kunna utföras på ett begränsat utrymme.
• Dölj slagen, slå snabbt och träffa hårt. Var lugn inombords – explosiv och kraftfull utåt.
• Utnyttja motståndarens kraft och följ hans rörelser.
• Slagens snabbhet och explosivitet är beroende av en följsam andning. Andas ut vid varje slag.

En historisk process

Shaolin Wushus bildande och utveckling är en historisk process. Av templets historia och geografiska läge, strategiskt placerat i mitten av landet som en länk mellan norra och södra, östra och västra Kina, förstår vi den omedelbara nödvändigheten av stridskonsten. Tre gånger har det bränts ner till marken, tre gånger har det återuppbyggts. Stridsmunkarnas vilja att upprätthålla rättvisa har varit okuvlig och sträckt sig långt utanför templets murar och de har fått både det enkla folkets och det kejserliga hovets uppskattning och erkännande.

Det är samspelet mellan platsen, religionen och kampkonsten som format Shaolin Wushu och gett den sin särskilda prägel.

(Översättning och bearbetning i samarbete med: Lijin Yang, Gustav Karlsson och Jesper Löfman)

^[1] Med sin japanska motsvarighet i zenbuddhism